Ja, då har jag haft semester nu då. En vecka och lite till. Tillbringade "lite till" i Stockholm. Det var trevligt, men jag var så trött att jag knappt upplevde mig själv som levande. Gick på en väns examensceremoni - hon är nu jurist. Stort.Tittade på eurovisionsschlagerfestivalen. Vi åt pizza, drack läsk och skrattade gott. I måndags hade jag några timmar för mig själv i Stockholm. Vandrade runt. Blev visst rätt långt. Från centralen till Berns och någon park där bakom. Till Dramaten upp till Östermalm någonstans. Till Humlegården där jag stack in näsan på Kungliga biblioteket och andades in en smula kunskapsspäckad luft. Ner till turiststråket, in i Gamla stan och till Söder. En libanesisk hämtlunch på Medborgarplatsen och en stunds strosande på Skånegatan. Och sedan tunnelbana från Medborgarplatsen till Centralen. Fick blåsor under fötterna. Samt hjälpte den begynnande förkylningen att bryta ut.Dumt.Till råga på allt hade jag lyckats stoppa mitt bagage i ett skåp och stoppat pengar i och låst ett annat. Men det låg kvar. Synd bara att jag hann skälla ut de skåpsansvariga innan jag upptäckte detta.Men bad om ursäkt. Och lade snabbt på luren.Sedan. En vecka i Malmö. Tillbringade större delen av denna vecka inomhus, i min svärmors lägenhet, framför datorn. Uppsats. Och var sjuk. Jättesjuk. Följde ändå med på födelsedagsfirande på Pub 25. Middag och ett vilt drickande. Höll mig lugn när glasen visslade kring huvudet på mig. Hann även med en sväng till Köpenhamn och en fonduemiddag på Elysée. Mysigt. Samt en pubkväll på Möllan. Också trevligt. Men det hade varit bra om jag åkt hem tidigare än vad jag gjorde. För trött är jag idag. När jag sitter här och försöker sammanfatta min semester. En vecka och lite till.

Det är lite skumt kanske att jag väljer att gå in här och skriva nu. Nu när jag suttit och harvat framför datorn sedan igår morse. Med ett litet uppehåll för sömn i förmiddags. Men det är ett skrivande som skiljer sig från det jag gör i uppsatsen. En slags tömning. Nej. Det ordet kändes inte alls bra. Fick associationer till bäcken och kateterpåsar. Kan istället beskriva det som att det när jag skriver så här... fritt.... känns som att jag vilar. Uppsats-skol-jobb-hjärnan stängs av för ett ögonblick och den delen av hjärnan som aldrig upphör med att ta in och analysera omvärlden med en strid ström ord och meningar tar över. Den delen av hjärnan som aldrig upphör med att förvåna mig, med sina häpnadsväckande men ändå på något sätt alltid logiska orsakssamband.När jag föreställer mig min hjärna ser jag den lite som LattjoLajbanlådan. När man gluttar in i den lite så möts man av en kakafoni av ljud.När jag sitter och jobbar är det mer som ett sorl i bakhuvudet. Det är ju tur. Annars skulle jag kanske inte sitta här. :)Ja. Det var ju inte riktigt tänkt att detta skulle bli ett studiebesök i min hjärna.Men så vet jag oftast aldrig vad jag ska skriva innan jag börjar heller. Ska fortsätta med min uppsats nu. En stund. Tror inte att jag orkar med en uppesittarnatt igen. Snart färdig.

Det stod att de inte hittat någon orsak till varför flygplanet kraschade. 6 augusti 2004. Han var där. Och sex andra. Fyra omkom.Tänker på det ibland. Det var en konstig sommar. En overklig sommar. Händelser helt utan förvarning.Om jag bara tänker på de människor som jag mött, som av olika anledningar inte finns kvar, känns det knappt. Det känns knappt. Om jag inte tillåter mig att känna ett steg längre.Mycket sällan jag gör det. Finns inte tid till det. Nya händelser utan förvarning sker hela tiden.

Ja. Nu har jag mailat vår uppsats till handledaren. Det börjar närma sig slutet på den långa plåga som uppsatsarbetet faktist har varit. De som säger att detta är det bästa på hela utbildningen kan fortsätta med sina välartade liv och tycka det. Jag kan inte komma på en enda gång jag har känt att detta varit särskilt härligt. Men så är jag väl inte särskilt välartad heller...Och nu är det helg. Känns inte som något särskilt. En dag imorgon. Och nästa dag är också en dag. Och dagen efter det. Och Så Vidare. Nog annorlunda om man går till jobb eller skola varje dag. Förstås. Inte för att jag har förstått hela den där hysterin kring helger. Varför man ska bli helt stirrig och spattig, som ett hamsterhjul som gått överstyr, för att det är helg? Och sen ska man på måndagen gå runt och klaga på att det är måndag. Vad har måndagarna gjort för att förtjäna all denna spott och spe? Nej. Dags att byta ämne. Allt det där får mig bara att komma in på ämnet meningen med våra liv. Nog inget jag ska diskutera idag, blir så trist och tråkigt när jag kommer in på jämförelsen människa-myra. En riktig party-wrecker...Eller så handlar det hela bara om någon slags trettiårskris.Ibland stannar jag upp och funderar på vad jag lärt mig. Jag pratar då inte om vad jag lärt mig under uppsatsen eller när jag lärde mig cykla, läsa eller rulla köttbullar. Andra saker. Också de små.Som att jag i veckan kom på att jag ska sluta lägga ner så mycket tid och kraft på att kämpa för att få en del människors uppmärksamhet och istället lägga den tiden på dem som faktist ser att jag är där.Det har jag lärt mig. Det och att skolkuratorer inte har en särskilt stark sekretess.Nåväl. Dags att gå och lägga mig. Släcka. Och lyssna på Jeff Buckleys stämma i mina öron tills jag somnar...

Samma ljud i natt som igår natt. Som tidigare nätter?Tycker mig höra en kvinna gråta. Kanske ett barn som ropar. Eller är det bara något ljud utifrån?Vid sådana här tillfällen blir jag alldeles kall-varm-kall och jag håller automatiskt andan. För att se om det kanske går över? Eller lyssna efter om jag kanske bara inbillat mig.Det kan ju vara gamla hjärnspöken som går igen. Eller?Måste lyssna jättenoga, nästan så att jag vrider huvudet så att örat vetter åt det håll jag tror att det kan komma från. Ljudet. Gråten. Eller inte?Kan det vara mig själv jag hör? Mitt inre, på nåt konstigt sätt? Neeej... det är alldeles för konstigt för att det ens i ett ögonblick ska gå att tro på.Nu har det tystnat. Ljudet. Vad gör jag?

Ja. Här sitter jag. Känner igen alla tecken. Hjärtat slår lite snabbare. Knuten i magen som ibland gör sig mer påmind än annars. Andningen som är kort och snabb. Aptiten har försvunnit. Sömnen är orolig.Någon skulle säkert förknippa dessa saker med trevligheter som en nyfunnen kärlek eller någonting man länge sett fram emot, så som julafton (ja, vad vet jag, finns säkert dem som reagerar så då).Men för mig handlar det om ett tillstånd som infinner sig ett par dagar innan dead-line. Jag vet inte vad det handlar om, varför jag hela tiden envisas med att vänta så här in i det sista innan jag tar itu med saker och ting. Men jag gör så - och har alltid gjort så.Med allt.

Jag har bott här snart ett och ett halvt år. Och ännu inte vant mig vid den där odören. Den där som alla infödda ej tycks känna och gör de det så försöker de väl förtvivlat att förneka detta. Det luktar Gävle. Och detta är ett ämne jag då och då brukar återvända till, för det är inte så att det luktar varje dag - nejdå - för när man precis har hunnit känna att det nog är rätt ok att bo här ändå, så kommer den. Odören. Och tränger sig på. Och när man tror att den är borta så har vårt kära trapphus en icke-existerande ventilation. Vilket innebär att lukten konserveras och sparas här. I mitt hus. Och när jag nu ändå sitter här och tar upp saker och ting jag irriterar mig på i Gävle, så kan jag ju lika gärna fortsätta...Var är havet? I min kartbok (den röda Atlas från min tid i mellanstadiet) ser det i allafall ut som om Gävle skulle kunna räknas till gruppen kuststäder. Men - jag kan berätta för alla nyfikna att om nu Gävle är en kuststad så har stadsplanerarna lyckats väldigt bra med att gömma undan det där vattnet. Kuststad - då tänker i allafall jag på lite kajer, där båtar ligger förtöjda och så vidare. Inte B-A-R-A fiskmåsar som far runt och skiter!Och när man lyckas ta sig till havet så står de där, ack så ståtliga.... skorstenarna från Korsnäs!Jag blir så trött.Känns som om jag borde flytta. Eller äta. Så jag blir på bättre humör. Prövar det senare först...